Vad gör man när allting som betydde någonting har försvunnit? När det inte finns någonting att leva för längre, för det gör det verkligen inte. Tårarna rinner nedför kinderna samtidigt som jag skriver. Men vad gör det, när allting ändå tar slut. Allting rasar omkring mig, dom murar vi byggde tillsammans har du för länge sedan rivit.

Jag har inget skydd längre, jag står öga mot öga med döden, han välkomnar mig som en dotter. Andas in den svarta röken från hans andetag, försvinner sakta ner i djupet. Drömmarna försvinner aldrig, dom blir bara fler och fler. Jag andas inte längre. Jag lever på impulser som någon annan styr. Jag har blivit en marionettdocka i hans våld. Han styr varje rörelse jag tar, styr mig mot djupet. Nedför stupet.

Jag har dragit mig in i mig själv, glömt allting som har med lycka och glädje att göra. Det finnas bara mörker, och det finns inga alternativ. Allting är borta. Mitt huvud är fyllt med mörker, inga ljus finns längre kvar. Dom brann ned, alla brann ned. Försvann med hånflin på läpparna. Brydde sig inte ett dugg.
Jag är en frusen fjäril. Trots sommarvärmen fryser jag, skakar. Mina vingar dog för länge sen, jag kommer ingen vart längre.

Jag försöker flyga men det är lönlöst, jag kan inte bryta isen längre. Det finns inga sommardagar kvar, allt är vinter, mörkt och kallt. Isen blir tjockare dag för dag. Snart är jag instängd, om jag inte redan är det förstås.
Vad gör man när ingenting fungerar längre? När kroppen inte lyder längre. För det gör den inte.