- -

Jag vet inte vad jag ska göra längre.

Dagarna flyter in i varandra och nätterna blir längre.

Vad räknas numera som dagar, och vad räknas som nätter?

Jag snurrar ut och in ur ett evigt mörker.

Och allt jag egentligen önskar är för att allt det här ska ta slut.

Jag orkar verkligen inte mera nu, jag tar slut verkligen på riktigt.

Jag känner slag efter slag i bröstkorgen. Jag försöker skrika.

Jag sitter ihop kurad i mörkret. Min kropp skakar av panik.

Kroppen vrider sig i kramper. Säger upp sig. Orkar inte trycket längre.

Svarta skepnader drar sig runt mig, jag vet vad dom är ute efter.

Jag ser deras ansikten, de röda ögonen, så fyllda av hatet.

Jag känner hur ångesten och ondskan blandar ihop sig till en tät dimma.

En svart dimma som kväver allt i sin väg.

Jag känner hur tårarna bränner och jag slår huvudet i väggen.

Försöker få skriken tystna, försöker få slappna av i två sekunder. Bara två sekunder.

Men så blir det inte. Jag ser skepnaderna rör sig närmare, sliter i min själ.

Jag är helt stel av rädsla, jag känner hur jag försöker dra in luft i mina lungor,

försöker skrika. Jag dras ner i en svart avgrund i paniken.

Jag försöker desperat dra naglarna emot mina såriga armar,

försöker på något sätt skära upp huden, få blodet rinna och svalka ner mig.

Jag försöker kasta mig, försöker röra mig, härifrån.

Men paniken håller i mig, hårt.

Tårarna rinner, jag sliter mig själv i armarna och försöker skrika.

Kommentarer

Trackback