Får man säga som det är?

Jag vill ingenting mer nu. All energi gick liksom ur kroppen. Känns som om jag kommer ramla ihop vilken sekund som helst. Hela livet sviktar och tårarna bränner bakom ögonlocken. Livet är så jävla kasst och kallt just nu att jag bara vill hoppa ut genom ett fönster. Kasta mig ut på okända äventyr ut i luften, flyga i vad som känns som en evighet med efter bara några sekunder slå hårt i marken. Känna hur kroppen domnar av för att sedan somna. Eller somna var väl att underdriva. Varför bara sova när man kan få slippa all smärta? Jag vet inte vad jag ska fokusera på längre. Jag vill bara sitta ihopkurad i ponnys box och önska att jag slapp allting annat. Att jag på riktigt slapp allt och bara kunde få andas. Utan att andas in alla smärta, och alla problem som biter mig i bröstet.

Får man säga som det är? Får man säga sanningen och ingenting annat än sanningen? Får man uttala sig om någonting så är så illa att det inte ens behöver uttalas? Är det tillåtet att gråta och kasta ur sig saker som man inte menar? Får man slita ut kroppen på sådana sätt som inte ska göras? Är det verkligen tillåtet att med vilje göra någonting som vet att man inte borde, men strävar efter så innerligt att det inte går att slippa undan ifrån? Får man säga som det är? Döden är nog inte så illa om man jämför med livet.

jag har inte heller ngn energi. helt som bortblåst!