<3
2010-12-26 @ 02:40:56 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)"At this moment, there are 6 billion, 470 million, 818 thousand, 6 hundred and 71 people in this world. Some are running scared, some are running home, some tell lies to make it through the day; others are just not facing the truth. Some are evil men at war with good, and some are good struggling with evil. 6 billion people in the world. 6 billion souls. And sometimes, all you need is one." ♥
Jag saknar dig, och allt som har med dig att göra, jag saknar varje andetag du tar på natten när du ligger bredvid mig. Allting suger utan dig. Jag avskyr livet utan dig. Jag avskyr att ta fotsteg utan dig. Jag avskyr varje litet andetag jag måste andas utan dig. Jag hatar allting som inte har med dig att göra. Allting påminner mig om dig, och jag klarar inte av att andas utan dig längre. Jag gör inte det. Fast trots det vet jag inte hur vi ska göra. Fungerar allting? Klarar vi verkligen av att bara leva tillsammans? Klarar vi av det med bara våran kärlek. ♥
Jag saknar dig, och allt som har med dig att göra, jag saknar varje andetag du tar på natten när du ligger bredvid mig. Allting suger utan dig. Jag avskyr livet utan dig. Jag avskyr att ta fotsteg utan dig. Jag avskyr varje litet andetag jag måste andas utan dig. Jag hatar allting som inte har med dig att göra. Allting påminner mig om dig, och jag klarar inte av att andas utan dig längre. Jag gör inte det. Fast trots det vet jag inte hur vi ska göra. Fungerar allting? Klarar vi verkligen av att bara leva tillsammans? Klarar vi av det med bara våran kärlek. ♥
Lyser som guld
2010-12-19 @ 00:03:05 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)Elsa Sara Ekström
930608 - 080729
Jag saknar dig så jälva mycket min vän, om du bara hade stannat kvar, jag hade gjort vad som helst för att få ha dig kvar i mitt liv. Min bästa vän, mitt ledljus och min stjärna. Du finns i mitt hjärta föralltid. Du kommer alltid att ha en plats där. Älskade vackra vän. Jag saknar dig så att hjärtat går sönder inuti mig. Jag hoppas du har det bättre än vad jag har det. Hoppas dina lidelsefulla stunder har försvunnit och att du är lycklig nu. Jag hopas verkligen att du har det bra. Jag hoppas vi ses, snart eller sen det vet jag inte. Men jag lovar att när jag kommer dit upp då ska jag leta reda på dig. Jag skulle göra allt för att får träffa dig igen. Jag saknar dig så det gör ont. Det gör så jävla ont, och jag behöver dig. Jag behöver dig så jävla mycket. ♥
Tiden läker inga sår
2010-11-23 @ 21:19:14 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)Tiden läker inga sår och det som inte dödar stärker inte heller
och så länge man landar på sina fötter klarar man sig inte
och det finns inga kläder som tål det dåliga väder du och jag haft så länge nu
och det känns som om jag har ett litet privat jävla moln över mig som följer mig
vart jag än går.
Och jag älskar dig men fan vad vi håller på
Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger
Vi smyger omkring på tå, livrädda för att störa och vi har tappat våra ord och när
vi väl hittar dom blir dom bara kantiga och fel
och all skit som kommer ur min mun jag menar det inte men jag måste väl ändå
mena nåt? Och är det nu vi ska bryta upp, gå skilda vägar och sånt?
Jag vill inte, vill inte! För jag kommer sakna dig så
Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår
Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger
och så länge man landar på sina fötter klarar man sig inte
och det finns inga kläder som tål det dåliga väder du och jag haft så länge nu
och det känns som om jag har ett litet privat jävla moln över mig som följer mig
vart jag än går.
Och jag älskar dig men fan vad vi håller på
Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger
Vi smyger omkring på tå, livrädda för att störa och vi har tappat våra ord och när
vi väl hittar dom blir dom bara kantiga och fel
och all skit som kommer ur min mun jag menar det inte men jag måste väl ändå
mena nåt? Och är det nu vi ska bryta upp, gå skilda vägar och sånt?
Jag vill inte, vill inte! För jag kommer sakna dig så
Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår
Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger
i wont make it on my own
2010-11-15 @ 22:41:20 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)Samtidigt som regnet slår mot fönstret utanför, rinner tårarna sakta ned för kinderna. Jag önskar att tiden gick att spola tillbaka, jag vill låtsas som om ingenting har hänt. Men jag kan inte, jag kan inte glömma allting eller försöka förtränga alla mina känslor. Hur mycket jag än skulle vilja ta tillbaka allting, så går det inte. Jag måste blicka framåt. Men vad skulle framåt vara utan dig, och vad skulle bakåt vara om du inte fanns i mina tankar. Vad skulle jag göra om du inte hade hjälpt mig iväg från allting, från allt kaos och allt trubbel. Blinkar tårar ur ögonen och tittar mig omkring i det tomma rummet.
Vad gör jag fortfarande kvar här.
Varför sitter jag fortfarande kvar ensam och ser mig omkring, när jag vet att du förtjänar bättre. Du förtjänar allt i världen, jag trodde jag kunde ge dig allting. Men någonting gick fel längs vägen. Vem satte stopp för allt det vi önskade oss, och vem ändrade våra så varma hjärtan till is. Försöker att torka tårarna men så meningslöst då de bara blir fler och fler. Varför försöker jag ens. Samtidigt som regnet slår mot fönstret utanför, rinner tårarna sakta ned för kinderna.
Samtidigt som regnet slår mot fönstret utanför, rinner tårarna sakta ned för kinderna. Jag önskar att tiden gick att spola tillbaka, jag vill låtsas som om ingenting har hänt. Men jag kan inte, jag kan inte glömma allting eller försöka förtränga alla mina känslor. Hur mycket jag än skulle vilja ta tillbaka allting, så går det inte. Jag måste blicka framåt. Men vad skulle framåt vara utan dig, och vad skulle bakåt vara om du inte fanns i mina tankar. Vad skulle jag göra om du inte hade hjälpt mig iväg från allting, från allt kaos och allt trubbel. Blinkar tårar ur ögonen och tittar mig omkring i det tomma rummet. Vad gör jag fortfarande kvar här.
Varför sitter jag fortfarande kvar ensam och ser mig omkring, när jag vet att du förtjänar bättre. Du förtjänar allt i världen, jag trodde jag kunde ge dig allting. Men någonting gick fel längs vägen. Vem satte stopp för allt det vi önskade oss, och vem ändrade våra så varma hjärtan till is. Försöker att torka tårarna men så meningslöst då de bara blir fler och fler. Varför försöker jag ens. Samtidigt som regnet slår mot fönstret utanför, rinner tårarna sakta ned för kinderna. ♥
still like water flows
2010-11-15 @ 21:46:53 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)Fortfarande lika emo, orkar inte mera nu. Vill bara kasta mig ner, stoppa huvudet i sanden. Orkar inte andas, orkar inte gråta längre. Jag tog slut på tårar. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag var din. Frågan är, vad är jag nu? Vems är jag nu, när vi inte är samma person längre.
F*tta
2010-04-28 @ 20:47:24 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)Du äcklar mig extremt.
Varför kan du inte förstå?
Vad fan har du för jävla psykisk störning i huvudet?
Jag avskyr dig i såna här tillfällen.
Ibland önskar jag att allting vore annorlunda.
Ibland gör jag verkligen det.
Jag känner mig riktigt jävla elak nu.
Men det skiter jag totalt i. Du äcklar mig.
Åh, jag blir så himla sur bara.
För en jävla gångs skull i ditt liv. FATTA
The Last Sunrise
2010-04-27 @ 20:57:33 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)"My body dies
But still my soul remains eternally
in search of Caspian waves and shallow graves
Explain why me"
Usch, känner mig som världens mest tvinnade människa.
Vet verkligen inte vad jag ska ta mig till längre.
Allting bara twistar runt inuti huvudet. Hela huvudet känns som en bomb.
Jag blir galen på omvärlden. Och skolan är bara ett rent helvete nu.
Johan tyckte jag skulle prata med skolkuratorn. Men vad hjälper det?
Är nervös, frustrerad och förvirrad.
Men vad fan hjälper det. Ingenting antar jag.
Mina känslor bara försvinner ut i luften.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre.
Jag är kluven, jag är förstörd och jag orkar inte.
Jag vill bara slippa alla problem. En gång för alla.
Varför kan ingenting fungera så som det borde.
Allting bara går åt helvete verkligen.
Vet inte vad jag ska göra längre, jag är så jävla äcklad.
Jag vet inte ens hur jag ska reagera längre.
Det bara snurrar runt omkring mig nu för tiden.
Men vad är tid, nu när jag inte bryr mig ett skit.
i wish i could stay bone to bone ♥
I'm fading away
2010-04-05 @ 21:30:33 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)Låten representerar mitt liv.
Den jag var, den jag är, och den jag utvecklas till.
Jag vet att jag inte är mycket till person.
Eller att jag har mycket vett i huvudet.
Men det är den jag är. Och jag förändras inte med tiden.
Jag ser inte längre några utvägar, ser inga ljusa stunder.
Vill inte inse fakta att jag gråter mig till sömns om natten.
Vill inte inse att jag skakar och fryser för att jag dör inuti.
Jag skakar och ryser, jag fryser för att jag dör inombords.
Jag faller isär. Sakta men säkert så faller jag isär.
Jag lever i mörker, ett mörker som sluter sig omkring mig.
Vart jag än går, och vart jag än ser mig omkring.
Jag är fast, kommer inte ut.
Du hjälper inte till, du hjälper inte till.
Jag vandrar ensam mot kanten.
Men klumpen i magen och gråten i halsgropen.
Jag tynar bortåt, bort från horisonten.
Ska inte bli något långt inlägg, jag lovar.
Jag vet inte vilka som läser,
och om jag verkligen utstrålar så mycket sorg som mamma säger.
Jag ville aldrig påverka omgivningen.
Jag ville aldrig att dom skulle se vem jag var.
Jag ville bara att allting skulle bli som förr.
Allting har gått upp i rök, och det känns som varje gång jag försöker röra mig så tar det emot inuti.
Dagarna som en gång var så underbart ljusa och fyllda av lycka och välmående,
är lika mörka som nätterna när jag sitter invirad i min rutiga filt.
Ärren på armarna går aldrig bort, blir ständigt fler.
Jag vet att jag lovade att aldrig göra det igen, men hur kunde jag hålla det?
När allting som rör sig inuti mitt huvud bara är negativt.
Hur ska jag klara av att bestå? När varje dag är en evighet.
Jag vill vara där ängel är.
I himlen, bland molnen och bland dom andra änglarna. Där vill jag leva och bo.
Tillsammans med Elsa kunde vi utforska världen ovanifrån.
Jag ryser när jag skriver hennes namn, hon var min värld, mitt allt, min luft.
Hon försvann, hon orkade inte vara kvar på denna jord längre, hon lämnade mig.
Alldeles ensam kvar här, jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.
Mitt liv kretsar fortfarande runt henne, och det kommer det alltid att göra.
Vi var tvillingsjälar, vi är tvillingsjälar.
Jag ser henne fortfarande, och jag hör fortfarande hennes röst när hon besöker mig på nätterna.
Varför får jag inte vara en ängel som hon är?
Dom lovade att allting skulle bli bra.
Jag trodde på dem, jag var desperat.
Dom gjorde mig lynnig, jag mådde ännu sämre.
Vissa dagar var jag som en strumpa.
Jag var död inuti, och jag var död utanpå.
Min kropp lydde inte mina befallningar längre.
Jag var nästan helt död.
Dom brydde sig inte längre, visste att dem inte kunde göra någonting,
så dom ignorerade allt som hände. Dom bara såg på när jag tynade bort.
Jag är smutsig, oren. Jag tvättar mina händer nästan jämt, men jag är ändå smutsig.
Tårarna rinner sakta nerför kinderna, men jag gör ingenting för att stoppa dem.
Smakar som salt, Om nu tårar smakar någonting.
Men vad kan jag egentligen göra? När jag inte orkar leva längre.
Jag gör heller inte det, jag är så gott som död redan så varför inte bara lite till.
Jag ser mig själv som en av dem, en ängel.
Jag lever inte längre. Jag är en av dem, med mina blåa vingar sticker jag ut från mängden.
Jag känner ingenting längre,
jag andas visserligen fortfarande men jag kan inte känna hur luften
strömmar ner i lungorna som jag en gång kunde.
Jag känner inte värme, ingen glädje eller kärlek.
Vi skapade tillsammans en illusion av hur världen kunde se ut.
Drog oss sakta in i den, tills vi tillslut var ett med den.
Våra fantasier och drömmar blev våran verklighet.
Vi levde ibland blommor, färgglada djur och människor som aldrig ignorerade.
Dom log och vi log tillsammans med dem.
Tills den dagen det krossades.
Jag föll, djupare och djupare neråt i avgrunden.
Trodde jag kunde rädda mig själv, men det fanns inget hopp,
det finns fortfarande inte något hopp.
Jag ser ingen framtid för min slitna söndersmulade själ.
För en sådan antastad och förstörd kropp finns ingenting annat än mörker.
Och för varje dag som går kryper det sakta närmare mig.
Det blir kallare och kallare. Folk säger att det är tungt just nu, men att det kommer bli bättre.
Hur ska jag kunna lita på dem som svek mig mest?
Dom som kastade mig mellan varandra tills dem hade förstört mig totalt.
Då jag bara var en liten klump kvar.
Jag smulades sönder till sandkorn.
Dom trampade på mig, stampade på mig och skrek tills deras ord ekade inuti mitt huvud.
Jag agerade aldrig, trodde det skulle bli bättre.
Jag ville flyga, jag ville använda dom brustna vingar jag en gång ägde.
Dom som en gång i tiden var så vackra och ståtliga, men numera trasiga.
Brustna föralltid.
Nu står jag ensam kvar, ingenting betyder någonting längre.
Jag ser ner på mig själv, armarna är prydda av ärr.
Gamla, nya, vita, blödande.
Underbara som musiknoter dansar dem på mina armar.
Benen är prydda med blåmärken, likt blåsippor stillar dem hungern
när dem så vackra viskar att allting är på väg bort nu.
Allting ordnar sig när vi flyger tillsammans i skyn.
Svävar som luft i atmosfären, tillsammans med de andra av min sort.
Vad ska man göra, när allting är lönlöst, när kroppen inte fungerar längre.
För jag har slutat tro, jag har slutat hoppas.
Jag är död inombords. Död på utsidan, och på insidan.
Tårarna rinner ned för kinderna, mys sitter vid datorn på andra sidan rummet.
Men jag är för slut för att resa mig och gå bort till honom. För slut i kroppen.
Jag vill krypa upp i hans knä, och höra hur han andas mot min hals.
Känna hans hjärtslag mot min kropp, höra hur han viskar mig i örat.
- Att allting kommer att bli bättre, att allting kommer att ordna sig tillslut.
Eller bara känna tryggheten av att vara hos honom. Hur allting för en sekund står stilla.
Vem stannar tiden när Jonatan håller om mig? Och vem får tiden att röra sig igen.
Vem får allting att gå tillbaka till normalt när allt slitet blir helt igen?
Han lagade mitt hjärta, han lagar fortfarande mitt hjärta. Precis som för 7 månader sen.
Men jag vill ändå vara så mycket mer för honom än vad jag är.
Jag vill kunna finnas där för honom, så som han finns där för mig.
Och jag vill kunna hjälpa honom genom samma svåra stunder som han gör med mig.
Jag orkar inte stoppa tårarna när dom rinner nedför kinderna. Dom smakar salt.
Where do we go now?
2010-04-01 @ 14:14:02 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (1)Sitter i soffan hemma och filosoferar.
Filosoferar på vad jag egentligen vill göra med mitt liv.
Om jag verkligen har någonting kvar att andas för.
Vad jag andas och vad jag bryr mig om.
Varför andas jag? Hur många gånger har jag inte ställt den frågan till mig själv?
Varför överhuvudtaget föddes jag? Har allting verkligen en mening?
Och vad är meningen med livet om man inte bryr sig?
Jag har aldrig brytt mig och kommer aldrig att bry mig.
Använd dina patetiska ursäkter på någon som bryr sig.
Jag vet att ordet hatar är ett starkt ord. Borde inte användas.
Men jag hatar dig, jag hatar dig så det svider inuti kroppen.
Jag hoppas du ruttnar någonstans och inte ser solljus igen.
Behövde bara skriva av lite känslor som ligger och trycker inuti mig.
Nu ska jag fortsätta packa min lilla (ironin) väska tills senare idag.
Vi höres! ♥
Spikes in my head
2010-03-31 @ 22:13:01 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)Helt ärligt så har jag ingen aning längre, det blir svårare att andas för varje dag som flyter förbi. Dagarna är lika mörka som under nattetid. För varje gång jag andas försvinner ett ljus på himlen. En ny stjärna faller från skyn, beblandar sig med det som en gång var. Mattas ut mer och mer för varje sekund som går, slocknar tillslut av utmattning. Det var dem som en gång fanns där för mig, som tröstade mig när jag var ledsen. Dom som höll min hand när det var som svårast.
Var tog de stjärnorna väg? Dom ramlade ut ur våra liv, in i framtiden eller tillbaka i det förflutna. Snarare det förflutna, för vad är egentligen framtid? Finns det hopp, även fast det inte lyser mer. Trots att alla ljusen har brunnit ut och alla stjärnor slocknat. Finns det någonting att hoppas på, någonting att tro på i mörkret? Vad ska vi tro på, när allting misslyckas eller lämnar mig.
Jag står ensam kvar, ingenting betyder någonting längre. Jag ser ner på mig själv, armarna är prydda av ärr. Gamla, nya, vita, blödande. Som musiknoter dansar dem på mina armar. Benen är prydda med blåmärken, likt blåsippor stillar dem hungern när dem så vackra viskar att allting är på väg bort nu. Allting ordnar sig när vi flyger tillsammans i skyn. Svävar som luft i atmosfären, tillsammans med de andra av min sort.
Jag är smutsig på utsidan, och på insidan är jag lika skadad som en fjäril utan sina vingar. Jag vill vara hon som står i nuet utan att ha tagit några steg dit. Istället beblandar sig dem hemska minnena med syner och visioner från det förflutna.
Och spelade deras åsikter verkligen någon roll när allt kom omkring? Förklara då vad ordet sjuk betyder. Det kan betyda så mycket. Precis som alla andra ord. Men när allt ändå är värdelöst, vad spelar det för roll om man vet vad ordet sjuk verkligen betyder.
När varje dag är en innerlig plåga, och varje andetag gör ont. Gör det verkligen någon skillnad när man är död inombords. För varje dag så slocknar en ny stjärna på himmelen, det var de som en gång brydde sig, de som älskade.
Var tog de stjärnorna väg? Dom ramlade ut ur våra liv, in i framtiden eller tillbaka i det förflutna. Snarare det förflutna, för vad är egentligen framtid? Finns det hopp, även fast det inte lyser mer. Trots att alla ljusen har brunnit ut och alla stjärnor slocknat. Finns det någonting att hoppas på, någonting att tro på i mörkret? Vad ska vi tro på, när allting misslyckas eller lämnar mig.
Jag står ensam kvar, ingenting betyder någonting längre. Jag ser ner på mig själv, armarna är prydda av ärr. Gamla, nya, vita, blödande. Som musiknoter dansar dem på mina armar. Benen är prydda med blåmärken, likt blåsippor stillar dem hungern när dem så vackra viskar att allting är på väg bort nu. Allting ordnar sig när vi flyger tillsammans i skyn. Svävar som luft i atmosfären, tillsammans med de andra av min sort.
Jag är smutsig på utsidan, och på insidan är jag lika skadad som en fjäril utan sina vingar. Jag vill vara hon som står i nuet utan att ha tagit några steg dit. Istället beblandar sig dem hemska minnena med syner och visioner från det förflutna.
Vad gör man när allting som betydde någonting har försvunnit? När det inte finns någonting att leva för längre, för det gör det verkligen inte. Tårarna rinner nedför kinderna samtidigt som jag skriver. Men vad gör det, när allting ändå tar slut. Allting rasar omkring mig, dom murar vi byggde tillsammans har du för länge sedan rivit.
Jag har inget skydd längre, jag står öga mot öga med döden, han välkomnar mig som en dotter. Andas in den svarta röken från hans andetag, försvinner sakta ner i djupet. Drömmarna försvinner aldrig, dom blir bara fler och fler. Jag andas inte längre. Jag lever på impulser som någon annan styr. Jag har blivit en marionettdocka i hans våld. Han styr varje rörelse jag tar, styr mig mot djupet. Nedför stupet.
Jag har dragit mig in i mig själv, glömt allting som har med lycka och glädje att göra. Det finnas bara mörker, och det finns inga alternativ. Allting är borta. Mitt huvud är fyllt med mörker, inga ljus finns längre kvar. Dom brann ned, alla brann ned. Försvann med hånflin på läpparna. Brydde sig inte ett dugg.
Jag är en frusen fjäril. Trots sommarvärmen fryser jag, skakar. Mina vingar dog för länge sen, jag kommer ingen vart längre.
Jag försöker flyga men det är lönlöst, jag kan inte bryta isen längre. Det finns inga sommardagar kvar, allt är vinter, mörkt och kallt. Isen blir tjockare dag för dag. Snart är jag instängd, om jag inte redan är det förstås.
Vad gör man när ingenting fungerar längre? När kroppen inte lyder längre. För det gör den inte.
Och spelade deras åsikter verkligen någon roll när allt kom omkring? Förklara då vad ordet sjuk betyder. Det kan betyda så mycket. Precis som alla andra ord. Men när allt ändå är värdelöst, vad spelar det för roll om man vet vad ordet sjuk verkligen betyder.
När varje dag är en innerlig plåga, och varje andetag gör ont. Gör det verkligen någon skillnad när man är död inombords. För varje dag så slocknar en ny stjärna på himmelen, det var de som en gång brydde sig, de som älskade.
Jag orkar inte med smärtan, jag orkar inte med smärtan längre ♥
Stretching out
2010-03-30 @ 21:33:17 Länk till inlägget Jag rasar Kommentarer (0)Jag vet inte vad jag ska göra längre.
Dagarna flyter in i varandra och nätterna blir längre.
Vad räknas numera som dagar, och vad räknas som nätter?
Jag snurrar ut och in ur ett evigt mörker.
Och allt jag egentligen önskar är för att allt det här ska ta slut.
Jag orkar verkligen inte mera nu, jag tar slut verkligen på riktigt.
Jag känner slag efter slag i bröstkorgen. Jag försöker skrika.
Jag sitter ihop kurad i mörkret. Min kropp skakar av panik.
Kroppen vrider sig i kramper. Säger upp sig. Orkar inte trycket längre.
Svarta skepnader drar sig runt mig, jag vet vad dom är ute efter.
Jag ser deras ansikten, de röda ögonen, så fyllda av hatet.
Jag känner hur ångesten och ondskan blandar ihop sig till en tät dimma.
En svart dimma som kväver allt i sin väg.
Jag känner hur tårarna bränner och jag slår huvudet i väggen.
Försöker få skriken tystna, försöker få slappna av i två sekunder. Bara två sekunder.
Men så blir det inte. Jag ser skepnaderna rör sig närmare, sliter i min själ.
Jag är helt stel av rädsla, jag känner hur jag försöker dra in luft i mina lungor,
försöker skrika. Jag dras ner i en svart avgrund i paniken.
Jag försöker desperat dra naglarna emot mina såriga armar,
försöker på något sätt skära upp huden, få blodet rinna och svalka ner mig.
Jag försöker kasta mig, försöker röra mig, härifrån.
Men paniken håller i mig, hårt.
Tårarna rinner, jag sliter mig själv i armarna och försöker skrika.